Längtar tillbaka till landet och sommaren!

 

Projekt ”äventyr”!

Efter att nu ha varit ledig i fyra dagar och inte fått mycket gjort så börjar tankarna snurra om livet i stort. Så här kan det ju inte fortsätta? Jobba, sova, jobba, sova, äta nån gång ibland….. 

Jag har bestämt mig för ett ”projekt” 🐢 så nu ska det sparas pengar, jag behöver nog få ihop minst 25000kr så det kommer kanske ta ett tag, fast fr o med nyår får jag ju börja jobba extrapass på jobbet om det dyker upp något och då blir det ju extrapengar att stoppa undan 😋 

Att ha bestämt sig för ett mål att jobba mot känns så bra, det är inte omöjligt, det är t o m jättemöjligt ☀️ nu gäller det bara att ha ett stort tålamod! Inte min starka sida men målet kommer vara värt varenda väntad minut, det är jag helt säker på.

Att ensam ge sig ut på äventyr som tvingar mig att klara det själv, bevisa att Jag Kan! Inte för någon annan utan bara för mig själv! 

Susanne

Hitta en skatt!

Hösten är här på riktigt nu. Igår när jag promenerade till jobbet gick jag genom Trädgårdsföreningen. När jag gick där så kände jag en slags lycka, det var så fint! Hela marken täckt av gula löv, ett tjockt lager, det var som att gå i ett stort guldhav . En ekorre sprang uppför en stam och satte sig på en gren, ganska lågt, jag stannade och tittade på den och upptäckte att jag stod där med en lyckokänsla och log med hela ansiktet. Ekorren tittade tillbaka på mig och verkade lite irriterad och ”tjattrade” så hotfullt den kunde på mig, men tyvärr, för den, så blev mitt leende om möjligt ännu större, den var så söt att den inte kunde skrämma någon 💕
Jag hade gott om tid och gick sakta vidare och jag njöt av allt det vackra som hösten faktiskt ger. Luften är på något sätt lättare att andas på hösten, varje andetag känns som en syrekick.
Bland löven på marken låg nedfallna kastanjer och jag slogs av ett barndomsminne med min älskade farmor, vi plockade kastanjer varje höst och gjorde allt möjligt pyssel av. En del blev halsband, en del blev gubbar och djur med hjälp av några tändstickor, vi gjorde t o m ett draperi av kastanjer en gång ❤️
Jag kunde inte låta bli att böja mig ner och ta upp en kastanj i handen, titta på den, helt underbar färg, så blank, så len. Jag stod där och log med ett ännu större leende. Jag blev lite full i skratt över mitt lite barnsliga beteende, ja, jag kände mig lite som ett barn som just hittat en skatt 😀
Ibland behövs det inte så mycket för att känna lycka, för mig är naturens alla små och stora under en källa för att hitta de små stunderna av total harmoni.
Promenaden gick vidare och snart var jag på jobbet…. Ändå, de få minuterna genom Trädgårdsföreningen fick mig att stanna upp, tänka efter, släppa taget om tiden, bara vara här och nu och inse att hösten är ganska underbar ändå!

 
    
   
  
Ha en underbar höstdag och glöm inte öppna ögonen och stanna upp och ”ta in” ❤️
/Susanne

från och med nu

Imorgon går första flyttlasset. Det ska bli skönt när jag kommer på plats. Lite ”starta om” efter allt. Bygga min egna borg från början. Jag har nu börjat jobba så smått, 50% men har lite svårt att koncentrera mig när jag är på jobbet, det känns nästan som att börja ett nytt jobb. Jag har varit sjukskriven fem månader, länge, länge. Jag har behövt den här tiden för att samla kraft och få ordning på mina tankar. Jag fattade aldrig att jag under lång tid, flera år, levt under hyperstress p g a allt som hänt. Jag har inte känt mig stressad, men det har varit en inre stress, den som är svår att se….. Den som gnager inifrån och dränerar en på all glädje och energi. Sakta, sakta med hjälp av stresshanteringsgrupp och enskilda samtal har jag nu fått lite mer ordning på tankar och känslor. Min tid på landet i sommar har också gjort underverk för min trötta själ och kropp, där har jag kunnat koppla av och bara vara. Energin har sakta återvänt och jag har kunnat prioritera bättre bland vad som är viktigt.

Jag har njutit av naturen och lugnet på landet, har till och med njutit av ensamhet, kanske lärt mig att umgås med mig själv utan att tycka det är jobbigt, faktiskt tyckt om mig själv en smula. 

Det är en hel del kvar att ”jobba på” men det stressar mig inte lika mycket längre, jag tar en dag i taget på ett nytt sätt. Tar inget för givet och slipper bli besviken när det inte blir som jag tänkt. Det blir ju sällan det, det är något jag mer och mer accepterar. 

Just inatt har jag svårt att koppla av, jag känner mig lite rastlös och skulle lätt kunna börja köra kartonger mitt i natten, men det går ju inte, mina gamla och nya grannar skulle nog inte bli så glada då. Jag får ge mig till tåls till imorgon bitti. Ännu en sak att ”jobba på”, tålamod, att inte kasta mig över allt när andan faller på…… Försöka tänka efter före! Tänka mer på mig själv, man FÅR faktiskt göra det och det betyder inte att man är egoist, fast det finns de som tyckt det, idag vet jag bättre och mitt samvete mår bättre 😀

Jag är bra! 
/Susanne

  

Jodå, så är det…..

På något sätt så känns det som om sommaren är slut, trots att solen och värmen äntligen är här. 

Sjukdom och smärta, regn och kyla har präglat sommaren men visst finns det några guldkorn även denna sommar. Jag har varit på landet väldigt mycket, det har varit bra för själen och den har sakta, sakta läkt. Här har jag inga krav på prestation men det är här jag lyckas prestera, inga underverk men det är här jag får energi att gå upp, promenera i naturen, hitta svamp, blåbär, fiska m m.  Här finns lugnet som jag letat efter i så många år, här är jag bara mig själv, så som jag vill vara.  Tanken slår mig då och då att jag blivit lite av en enstöring men jag har inte orkat spela det ”sociala spelet”, låtsas att allt är bra när det varit kaos i kropp och själ….. 

Så klart kan jag inte ”gömma mig” här resten av livet, snart måste jag ta tag i verkligheten, vardagen. Jag vill inte ens tänka på det.  Det finns så många ”måsten” jag flytt från, trängt undan och blundat för. Jag är fortfarande väldigt skör, det behövs inte mycket för att luften ska gå ur mig totalt och jag får tvinga mig att gå upp och göra något ”måste”, vissa gånger ligger jag kvar och struntar i det, med konsekvens som inte är så bra och det dåliga samvetet kommer.  

Så fort jag kommer hem till lägenheten i stan så känns det som om jag kvävs av alla ”borde”. Jag ska flytta i slutet av september, vilket känns väldigt positivt men jag orkar inte börja rensa, packa, röja, fixa och dona…. Jag smiter till landet och låtsas att problemet inte finns. Jag har dessutom så ont i skinkan och benet att jag klarar det inte fysiskt heller. Jag får nog be om hjälp? Det är svårt! Jag är ju den som ska hjälpa, jag är inte den hjälplösa!!!! 

Den här veckan stannar jag här, njuter av varje sekund av naturen, lugnet och det vackra vädret. Kanske det ger den energin jag behöver för att ta tag i framtiden? Acceptera? Vara nöjd? Be om hjälp? 

/Susanne

Glad

Jag kan inte annat än att vara glad just nu trots att jag snart klättrar på väggarna av smärta! 

Jag har fått ny lägenhet! Det var inte ens i tankarna för ett par veckor sedan att jag skulle flytta men när en väninna till mig sa att hon skulle flytta dök det upp i tanken – den lägenheten skulle jag kunna tänka mig – och sen rullade det på och när de som varit och kollat på den tackade nej så ”la jag in min bästa charmsida” och det lyckades 😀 

Nu hoppas jag att jag kan bli av med smärtan i Aschlet och benet också, Naproxen och sjukgymnastik rekommenderat av doktorn som ringde nyss. Det måste hjälpa! 

Har tagit några piller nu så jag kan köra ner till landet om en stund, Stefan, Sanna och barnen kommer ner i helgen och det ser jag fram emot ❤️Hoppas vädret blir skapligt också! 

Och på måndag börjar jag jobba lite smått 😀 jo, det känns i det stora hela väldigt bra just nu.

Säger också stort LYCKA TILL till Rickard och Co…… Jag håller alla tummar för en lyckad start på lördag!!!  Det är ni värda! Spännande! 

/Susanne

Nattvaken

Det börjar bli som vanligt …… Här ligger jag vaken mitt i natten 😀 och faktum är att det känns positivt. Anledningen att jag är vaken är inte att jag ligger och grubblar på bekymmer utan jag känner mig pigg och energisk. Förutom min värk i skinkan och benet så har jag haft en riktigt bra dag idag (eller igår kanske jag ska säga). Jag fick en tid på VC och fick en kortisonspruta i låret, den hjälpte riktigt bra först, det kanske var bedövningsmedlet som gjorde att det kändes mycket bättre direkt, tyvärr har det kommit tillbaka, men inte lika intensivt som förut. Vi får se hur det känns imorgon. 

När jag varit på VC så ringde jag Rickard och de var hemma så jag tog mig en sväng dit och fikade. Jag hade turen att få träffa Ebba som var där också ❤️. Vi gick upp till Slussen för att käka lite glass också, det gav mig energi och jag kände mig glad när jag var där och den känslan har suttit i hela kvällen 😀

Jag har till och med känt hunger och lagat mat idag, det är inte varje dag, mest varit sugen på något och ätit en massa onyttigt istället för mat. Det är nästan bara på landet, då min älskade mamma har fixat mat, som jag har ätit ”ordentligt”, här hemma blir det ingen ordning på matvanorna. Men som sagt, idag blev det lagad mat även hör, snabbmakaroner och färdiga köttbullar och en sallad, ja, kanske inte den mest avancerade maträtten precis men ändå 😀 lagad mat.

Mitt pianospel/keyboard börjar ta sig lite också, har lärt mig flera låtar (skapligt) och några t o m med båda händerna 😀 Gubben Noak sitter som berget i fingrarna nu 😀 ackorden börjar sitta också, det värsta är takten. Men träning ger färdighet och om jag tränar lite varje dag så….. Kul är det iallafall!

Imorgon ska det bli fint väder och jag hoppas att imorgon (idag) blir lika bra som igår. 

Klocka är nu drygt 3 mitt i natten och jag ska lägga mig och se på tv lite och se om John Blund behagar komma. 

/Susanne

Det kommer bli bra – får bara inte ha så bråttom

Sakta men säkert så börjar jag må lite bättre, jag känner min ”rastlöshet” komma krypande och jag har lust att göra saker. Tyvärr hänger inte kroppen med knoppen och jag blir trött ganska fort och nu har ischias tillkommit som inte gör det lättare men jag kämpar på och har ändå fått en del gjort.

Balkongen är nu fin och mysig, den fixade jag klart igår och nu är det riktigt trevligt att sitta där 🌸🌹🌺

Det är meningen att jag ska börja jobba lite smått nu i juli, 25% och jag ska sätta mig idag och lägga upp ett schema på 10 timmar/vecka, fördelat på minst 4 dagar, jag hinner väl knappt ”jobba”, logga in och logga ut 😀 och fika 😉, nävars, det känns som en bra början, så det inte blir ”bakslag”.

På något sätt har min utbrändhet/depression gett mig något positivt – jag har fått ett nytt sätt att tänka…. Allt är inte svart eller vitt, man kan vara i det grå och må rätt skapligt, helt enkelt vara nöjd med ”det lilla”. Mina känslor åker inte lika mycket berg- och dalbana längre. Det finns fortfarande en del gammalt som jag inte velat se och bearbeta men jag får bra hjälp av min terapeut och det ena efter det andra har betats av och jag har slängt ut en hel del från ryggsäcken så den blir lättare och lättare….. Och sommaren har bara börjat 😀 det kommer att bli bra – får bara inte ha så bråttom!

/Susanne 

Sommarvärme

Äntligen har det blivit lite värme, jag önskar jag kunde glädjas mer än jag gör över värmen. Två steg fram och fem tillbaka, det är lite så det känns just nu. Min otålighet gör sig påmind och det är lätt att ge upp när resultatet dröjer. Hur i helvete gör man? Piller och terapi och man mår ännu värre? 

Jag borde ut bland folk men klarar inte av det, jag känner mig ändå inte delaktig, orkar inte engagera mig i någonting. Att gå utanför dörren kräver att jag måste ”fixa till mig”, lite fåfänga finns kvar, och det blir ett alldeles för stort projekt att gå ut och jag stannar hemma. Samtidigt så vet jag att jag skulle må bra av att ”fixa till mig” gå ut och träffa folk, det blir en ond cirkel och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur den. Eller, jo, såklart jag vet men orken finns inte, lusten finns inte, glädjen finns inte……. Jag orkar inte heller försvara mig, förklara mig och då är det så mycket lättare att låta bli. Det kan räcka att någon frågar hur jag mår så kommer tårarna…. Och ändå så vill jag inget hellre än att någon frågar…… 

Jag har satt upp MÅL! Inga orimliga mål utan små, små mål som t ex laga mat minst en gång om dagen, äta och diska efter mig…. Nä, det blev för jobbigt, det har blivit ostbågar, jordnötsringar, godis och snabbkaffe. 

Ett annat mål är att gå en promenad om dagen, det har blivit två på en vecka, den ena ”drog” Maila med mig ut på, den andra blev väldigt kort….

Bilen gick sönder förra veckan också, jag är så stolt över mig själv att jag faktiskt lyckats få den till verkstad och lagad.  

Att planera sommaren känns omöjligt, jag såg fram emot semester och var så glad att jag fått de veckor jag ville ha, det fanns planer på en resa och lite annat. Inget känns lockande längre och jag känner paniken komma….. Varför? 

UTMATTNINGSDEPRESSION !  Det ska inte drabba mig! Jag är ju stark, jag klarar ju ALLT! Ja, det var vad jag inbillade mig och jag hade fel, jättefel! 

Jag försöker förstå hur och varför det blivit så här, min terapeut säger att jag levt under stress i många år, jag har nog vetat det innerst inne men har stoppat undan det och varit ”duktig”, så in i helvete duktig! Att inte ens klara av att fixa min egna mat, hålla mitt hem fint, träffa nära och kära och vänner det är så främmande för mig, det har ju varit mitt ”signum” att vara den sociala, hyggliga, glada, spralliga och lite tokiga Susanne. Hur blev det så här? 

Jag har förnekat och inte velat se och lyssna, det var så mycket enklare att kämpa på, låtsas att allt var bra. Jag känner mig sviken, besviken, ledsen och arg över att jag tillåtit mig att bli sviken, besviken och ledsen. Jag kan inte skylla på någon annan, jag borde sagt nej, stopp, det räcker nu för länge, länge sen, men jag gjorde det inte! Ibland har jag gjort några försök att säga nej, stopp, det räcker nu och gjort andra besvikna och ledsna och det dåliga samvetet kommer som på beställning. Idag säger jag nej, stopp, det räcker nu för jag orkar inte finnas där, men det dåliga samvetet gnager ändå. Det spelar ingen roll att jag får höra att det är ok att säga nej, stopp, det räcker nu, det ”gör man inte”, eller hur? 

Gör det du tycker är roligt, jaha, men när ingenting är roligt, vad gör man då? Jag blir trött bara av att tänka på att göra något över huvud taget. Huvudet fungerar inte som det ska heller, jag glömmer det allra enklaste och har svårt att koncentrera mig på något någon längre tid. Jag har skaffat ett piano (som jag önskat mig sedan jag var liten), men det är svårt att lära sig spela när man inte kan koncentrera sig, jag får väl inte ha så bråttom 😕 En dag i taget, små mål att sträva mot, inget är enkelt det är bara att acceptera. Men det sägs att ingenting är omöjligt, jag får väl tro att det är så? 

Idag åker jag till landet, där brukar allt kännas lättare och vädret kanske kan göra sitt också så kommer jag hem som en ny människa sen………

/Susanne

Nu ska det ”onda” ut!

Jag har börjat rota i saker som jag skjutit upp så länge, saker som jag förträngt och blundat för alldeles för länge. Det är inte lätt men troligtvis väldigt nödvändigt! 
Det har varit som ett stort öppet sår som aldrig läker, såklart läker inga sår när man inte tar hand om det, tvättar rent och syr ihop. Jag är i rengöringsfasen nu. Rensar ut det ”onda”, det gör ont!  Det måste få göra ont! Men med omsorg och lite hjälp så kommer jag sy ihop det!

Att trampa på i samma spår och inte bry sig om alla signaler om ”fara” gör katastrofen mycket större men man tror att ”det ordnar sig” om man låtsas att det inte finns/händer. Till slut kommer katastrofen, oundvikligt. Hur kan man vara så dum?  Det är jättelätt att vara så dum, blunda och köra på och hoppas på det bästa, det är den enklaste vägen, tror man. Blind och döv…. Men ändå inte, det ligger där och gör sig påmint då och då, med olika styrka. Ja, jag har ont i musklerna, ja, jag känner orkeslösheten, ja, jag är ledsen ibland o s v men man tar på sig en mask och stänger in problemen så långt in man bara kan och de växer inom en och till slut får de inte plats längre, de måste ut och kroppen säger – Säg inte att jag inte varnade dig! (inte bara kroppen, det finns vänner som sagt det också). Det var lättare att vara dum och varför välja den svåra vägen? 

Jag har alltid varit dålig på att ta hand om mig själv, det har inte funnits tid och plats för ”egenvård” när så många andra behöver/behövt mig. Finns det någon bättre känsla än när man gjort något för någon annan? Jag har stångat mig blodig för att hjälpa, ta hand om och tyckt att det varit självklart att så gör man…. ibland har jag inte ens förstått att det är meningslöst, det har bara varit att släcka småbränder, den stora branden kan jag inte släcka, det måste de göra själva. Precis som jag nu måste göra…….  Inget, ingen mer än jag måste göra jobbet! Jag kanske ber om hjälp (även om det är svårt och tar emot) med det jag behöver, någon som finns där, någon som rycker  upp mig när jag är på väg att ge upp. Nära och kära och vänner! Jag vet att ni finns! 

Jag vet att alla har sitt och det kan vara jobbigt att ha någon som mår dåligt, någon som ”bara gnäller”, någon som ältar sin skit o s v i sin närhet och man undviker denna energitjuv, man tar avstånd för det blir för jobbigt, jag har förståelse för det. Det komiska i det hela är kanske att det är just det, att jag funnits där för andra, att jag är där jag är idag? Å andra sidan så har jag förståelse för hur viktigt det är att någon orkar…… Så något gott har jag kanske gjort? men priset var högt men i slutänden så vet jag att det ändå är värt det! 

Ibland känns det som att hur man än gör så blir det fel…. Men ändå rätt?

Nytt läkarbesök idag och en dag i taget! 

/Susanne